Du navigerar via Rubrikerna

Nya och Gamla ytbehandlingsmetoder

 

Inledning

Historik

Nu Kända metoder

Ridålackering.

Dopp och sköljlackering.

Torkningsmetoder

Ledningsvärme

Finputsning av trä

Arbetsmiljön

Sammanfattning

Av vilken anledning forskar man då ?

Litteratur.

"Polityr och Putsmedel.

Allmänt om polering.

Polityr, Shellack

"Fernisspolering" Amerikansk polering

Maskinpolering

Cellulosapolering

Shellackpolering eller Franskpolering

Boning allmänt, vaxboning

Polityrboning

Boning med bivax

Boning med Zaponlack

Lite grann om möbelvård

Lackerat trä

 

 

Inledning

Ändamålet med ytbehandling är att ge träytan ett vackert och tilltalande utseende. Att förhöja dess naturliga mönster, ge den ett skydd mot yttre åverkan, mot fukt och värme, vätskor och ljus. En faktor. som även påverkar ytbehandlingen speciellt när det gäller möbler är modet. Smaken och modeönskningarna påverkar onekligen såväl möblernas formgivning som deras ytbehandling. > Givetvis kan det även användas för den intresserade hobbysnickaren och andra som har intresse inom träområdet. Kompendiet är tänkt att fungera som en slags uppslagsbok vid olika ytbehandlingssätt. Dels att kunna slå upp tillvägagångssätt och metodik samt även att få en historisk återblick inom diverse ytbehandlingsmetoder. Har insamlat ett flertal fakta och historik från böcker och kompendium. Detta är sedan sammanställt och redigerat med egna erfarenheter kunskaper, samt har i förekommande fall även tilldelats en bild för att få kompendiet så lättläst och överblickbartsom möjligt

 

Historik

Sedan urminnes tider har människan genom målning försökt att skapa sig en trivsam omgivning. Även ganska enkla nyttoföremål har getts ett tilltalande utseende med målningsfärg. Man har i grottor i Altamira i Spanien funnit väl bevarade djurmålningar utförda för ca 20 000 år sedan av primitivt levande grottmänniskor. Som "färg" har stenåldersmänniskorna troligen använt olika leror o.dyl. med mjölk eller växtsav som bindemedel.

Färgen fick från början en dekorativ uppgift och långt senare upptäckte man målningsfärgens praktiska förmåga att skydda och bevara. Genom hieroglyfer på funna föremål från den egyptiska storhetstiden, ca 1200 år f Kr, vet mån att förutom jordfärger även ultramarinblått var känt. Med säkerhet vet man också att egypterna använde limämnen samt vegetabiliska oljor som bindemedel samt att de kände till att påskynda oljans torkning.

Grekerna använde vaxhaltiga bindemedel och som pigment gula och röda jordfärger, sot samt cinnoberrött. Det senare pigmentet kom sedan att bli en begärlig handelsvara. Vid studier av efterlämnade målningar från svunna tider har den åsikten framförts att forna tiders kulturfolk haft ett föga uppövat färgsinne, ja rent av saknat förmåga att iaktta vissa kulörtoner. Intet torde vara felaktigare. Det hela har säkert berott på att man saknat kulörta pigment.

Teknik och material utvecklades och gick i arv från olika kulturer. Romarna vaxade och brände sina kalkmålningar med heta järn för att få dem hållbarare. Vanlig målning utfördes med temperafärg, kaseinfärg eller kalkfärg. Bland de pigment som användes i romarriket, kan nämnas blyvitt, krita, ockror, röda järnföreningar, cinnober. ultramarin., bensvart och kimrök. Ofta har pigment och andra målningsmaterial upptäckts genom tillfälligheter. Sålunda är det känt att blymönja upptäcktes genom ett fat med blyvitt vid en brand erhöll en röd kulörton.

Som bindemedel i oljefärg använde romarna nötolja och linolja. I böcker präntade av munkar, har man funnit beskrivningar på målningssätt och material, som man använt under medeltiden, bl. a. hur man genom att blanda linolja med grankåda kunde framställa fernissa. Vidare möter oss för första gången ordet lack, härstammande från schellack, ett ämne som infördes till Europa av holländarna.

I Japan och Kina fanns mycket tidigt en högt uppdriven färg och lackteknik. Förnämliga lackarbeten, som bevarats, vittnar därom. Deras teknik och material torde ganska länge varit okänd i Europa. Under 1700-talet gjordes stora framsteg och upptäckter. Man lärde sig att genom kokning påskynda linoljans torkning. Från Afrika infördes kopaler och hartser. Genom att smälta dessa i linolja framställdes olika lacker. Nya pigment såg dagens ljus. exempelvis pariserblått, zinkvitt och kromgult.

De olika målningsmaterialen framställdes som regel av yrkesmannen. Gesällen och hans lärling fick på verkstaden koka den linolja som behövdes, blanda sin spackelfärg och riva sina färger med löparen. Härigenom erhöll yrkesmannen ofta en mycket god materialkännedom de färger som han sedan skulle måla med. Så småningom överflyttades färgtillverkningen på industrin. Materialen utvecklades och nya färger byggda på nya bindemedel Och pigment skapades. Stora framsteg gjordes i Tyskland i början på 1900-talet då man ur stenkolstjäran lyckades framställa bl.a. olika syntetiska ämnen.

Fredsslutet i samband med första världskriget kom att få betydelse för utvecklingen av våra färgmaterial. Av de vid kriget överblivna stora lagren av nitrocellulosa lyckades man framställa en mycket snabbtorkande cellulosalack som kom att få stor betydelse för bilindustrin. Tidigare hade den långsamma lackeringsmetoden med oljelackfärger kommit att bli en produktionshindrande faktor i löpandebandstillverkningen av bilar. Cellulosafärgerna kom också att genom sin snabba torkning framtvinga helt nya appliceringsmetoder iform av sprutning av färgen med hjälp av luft. Tidigare svåråtkomliga växt och djurfärger, liksom hartser och kopaler, ersätts av syntetiskt framställda bindemedel och pigment. Färgtyper som oljefärg, kalkfärg och limfärg förlorar sin tidigare dominerande roll i samband med nya byggmetoder. Dessa driver i sin tur fram nya material och appliceringsmetoder. Nya färger bestående av latex dipergerat i vatten samt färger med alkydbindemedel kommer att dominera byggnadsmåleriet. Nya färgmaterial, framförallt för industrins bruk, skapas ständigt och ofta efter en intensiv forskning och produktutveckling Från att ha varit en liten industri med ringa omfattning har våra dagars färg och lackindustri utvecklats med lavinartad hastighet. Förbrukningen av färg per innevånare stiger också ständigt. Den mängd nya och komplicerade målningsmaterial som skapas ställer också stora fordringar på materialkännedom hos yrkesmannen, försäljaren och förbrukaren. Att i detalj beskriva de nya materialen låter sig ej göras, då dessa ofta är uppbyggda av invecklade kemiska reaktioner. Fabrikanten deklarerar på färgförpackningen allmänna data och uppgifter om materialets egenskaper och hur det skall anbringas och handhavas


Nu Kända metoder

Nu används konventionell sprutlackering som är den mest flexibla och anpassningsbara metoden inom industrin. Utvecklingen har gjort snabba steg och även kommit fram till den så kallade högtrycksmetoden. Denna innebär i korta drag att lacken matas fram till sprutpistolens munstycke under högt tryck ( upp till 200 bar). Det sönderdelas vid passagen genom pistolens munstycke. Nackdel kan vara att det är inte lika lätt att reglera sprutfältets bredd. En fördel är att det går väldigt lite förtunning till lacken. Normalt späder man lacker till rätt viskositet ( konsistens) som ger ett bra lackresultat. Detta slipper man vid högtryckssprutning. En annan metod är att värma lacken och därigenom sänka viskositeten. Enkomponentlacker kan vara en fördel att applicera med denna metod.

En metod som har funnits i ca 50 årär den elektrostatiska sprutlackeringen. Det är en metod som rätt utnyttjad ger produktionstekniska och ekonomiska fördelar. Den är vanligt förekommande inom verkstadsindustrin, men det är först under 1980-talet som den fått spridning, inom träindustrin. Orsaken att det dröjt så länge är att trä, till skillnad från metall, har dålig ledningsförmåga. Därför ställs det bl. speciella krav på lackmaterialet och appliceringsutrustningen. Dessutom måste luftfuktigheten i sprututrymmet vara tillräckligt hög när man skall lackera trämaterial. Vid elektostatisk sprutlackering utnyttjar man det elektromagnetiska fält som bildas mellan två kroppar med olika elektriska laddningar. Lacken / färgen joniseras ( laddas negativt ) och partiklarna stöter då ifrån varandra och transporteras mot det jordade objektet som skall lackas / målas. Idén till elektorstatisk sprutlackering fick amerikanen Harold Ransburg när han på 1930-talet sprutlackerade kakburkar i sin fars verkstad. Harold Ransburgs ide visade sig vara riktig och en flerårig utvecklingsverksamhet startades. Men det var först under 1950 ‑ talet som metoden började användas industriellt. Några fördelar som kan nämnas med elektrostatisk lackering är materialbesparande ända upp till 80-90 % . Det är en enkel teknik som används och man får bättre arbetsmiljö och lägre luftföroreningar.

Ridålackering

Industriell lackering i större skala introducerades 1955 På hösten. Metoden är i princip mycket enkel. Man låter ytbehandlingsmaterialet rinna ner på arbetsstycket Maskinen består av ett matarbord försett med transportband samt en anläggning för ytbehandlingsmaterialet. Färgen. eller lacken påfylls i en undre behållare och pumpas upp till en höj och sänkbar behållare. Den är försedd med en slits utefter hela maskinens bredd. Genom denna slits passerar lacken och liknar därvid en hängande ridå, därav namnet. överskottslacken rinner via en ränna ner tillbaka i behållaren. Det finns maskiner som arbetar med övertryck och andra som fungerar efter självrinningsprincipen. En olägenhet som de flesta ridålackeringsmaskiner har, är att de fordrar ett minimum av 10 ‑ 15 liter för att materialet skall cirkulera i maskinen. Det betyder att man har kvar denna mängd på kvällen, ochdå man arbetar med härdlack och annat tvåkomponentmaterial material kan detta onekligen skapa bekymmer. Rengöring efter sådana material är också relativt besvärlig. Ridålackeringsmetoden är dock av stort intresse för den som har stor tillverkning av plana ytor. Utöver ridålackering finns sk. valslackering som har samma princip som ridålackeringen till skillnad från att applicering sker med hjälp av valsar. Detaljerna transporteras på rullar eller band och pressas mot appliceringsvalsen med sitt porösa gummiskikt på ytan. Rundpumpningssystemet begjuter valsen med bets och mängden regleras genom en medlöpande doservals mm.

Dopp och sköljlackering

Ytbehandling genom att godset doppas eller översköljes med betslösning eller lack förekommer när man vill ha en snabb och effektiv metod att betsa eller lacka ex möbler. Man sänker ner detaljerna i bets eller lacklösningen och låter det rinna av 4 ‑5 sekunder efter det att man upptagit detaljerna. Eftersom man använder mycket förtunning för att få rätt viskositet på betsen eller lacken måste ett bra utsug placeras vid karet. Detta för att stora mängder lösningsmedel avdunstar vilket är farligt att inandas i större mängder.

Torkningsmetoder

Anordnandet av någon form av forcerad torkning behövs inom träindustrin. Kraven på högre produkttionthastighet drivs upp alltmer och då är det också lämpligt att försöka få ner torktiderna mellan' och efter ytbehandlingens olika skeden. För att nämna några metoder : Konvektionsvärme kan sägas vara cirkulerande varmluft i ett rum eller också passerar godset genom en tunnel med cirkulerande varmluft. En annan metod är strålningsvärme. Här sker tillförseln av energi på elektromagnetisk väg. När strålningen träffar en yta absorberas/den och omvandlas till värme. Exempel på sådan strålning är infraröd ( IR Avståndet mellan strålningskällan och objektet är av mycket stor betydelse.

Ledningsvärme

Inom möbelindustrin används ledningsvärme på så sätt att godset förvärms i konvektions eller strålningsugnar. Lackfilmen uppvärms sedan av underlaget, varvid lösningsmedlen snabbt förångas och härdningsprocessen påbörjas.Dessutom förekommer tunnelugnar, vertikalugnar och plantorkar. Det sistnämnda är ugnar med genomgående transportband för kontinuerlig härdning av lackmaterial vid förhöjda temperatur er Plantorkarna är i regel sammankopplade med appliceringsutrustningen och slipmaskiner till kompletta ytbehandlingsliner.

Som ex på ytbehandlingslina med plantork kan nämnas

1. Träfinputsning, lackslipning‑ eller bara renblåsning.

2. Valsbetsningsmaskin eller automatsprutkabin

3. Förvärmningsugn

4. Valslackeringsmaskiner

5. Avluftningszon

6. Härdugn

7. Lackslipningsmaskin

8. Ridålackeringsmaskin

9. Avluftningszon

10. Härdugnar

11. Avkylning kraftig cirkulation av kall luft

12. Stapling

Finputsning av trä

Lackmaterial, påläggningsmetod och torkning bestämmer till stor del de slutliga egenskaperna hos ytskiktet. Men materialet under lackskiktet och förbehandlingen påverkar i minst lika hög grad slutresultatet.

Rätt dimension på komponenterna är en förutsättning för god ytbehandling. Valspåläggning av‑bets eller lack fungerar dåligt vid varierande tjocklekar.

  

Kutterslag i ytan ger problem på flera sätt. I en stomme syns kutterslag igenom en fanering eller foliering. I en yta som ska betsas uppstår tvärgående ljusa ränder på de högsta punkterna, där lackslipning slipat bort betsen. Det blir‑också tvärrandigt i en yta som skall lackas med pigmenterad grund. I en yta som skall klarlackas eller‑ täcklackas syns kutterslagen på slutytan vid viss belysning.

Rätt ytjämnhet är viktigt ur många synpunker. Förbehandlingen ska ge lackskiktet ett gott fäste i underlaget. Detta innebär att hela ytan måste vara renputsad. Intryckningar, missfärgning nedsmutsning och liknande ska vara avlägsnat från hela ytan.

Ytbehandlingen ska ske samma dag som förbehandlingen eller så tätt inpå som över huvud taget är möjligt. Väntar man .kan träet svälla och ge ojämn struktur. Hartserna i träet stiger upp mot ytan och kan missfärga lacken. Fiberresningen ökar och ger sämre ytkvalitet, större lackåtgång och mer lackslipningsarbete. Nedsmutsning kan ge vidhäftningsproblem.

Finare träputs innebär mindre fiberresning och grundare sliprepor att fylla upp med grundlack. Finare träputs innebär besparing av lack. Jämnt fördelade grundlackskikt innebär mindre, enklare och billigare lackslipning och topplack. besparingar av topplack. Likformig grovlek är viktig vid betsning för att infärgningen ska bli jämn och enhetlig.

För grov yta ger för stor inträngning och mörk färg. För fin yta ger för liten inträngning och för ljus färg.

Inriktningen på forskningen

Inom möbel och snickeriindustrin får man allt högre krav på den färdiga produkten. Ytbehandlingen kan ej ge ett full gott resultat utan ett korrekt förarbete. Slipning kommer därför in som en nyckeloperation, dels som förbehandling före ytbehandling, dels som lackmellanslipning. En förskjutning till en finare yta efter slipningen ger inte bara en kvalitetshöjning, utan minskar både lackåtgång och lackslipning. Arbetet med att förbättra kvaliteten börjar ofta med att åstadkomma en effektivare slipning På fanerslipningsområdet har det skett en revolutionerande utveckling genom den sektionerade slipdynan och mikrodatorstyrning. Detta innebär en perfekt slipning av faneret utan någon som helst genomslipningar. Det har också introducerats nya maskiner för slipning av raka kanter. De har linjär oscillation dvs i kantens riktning som gör det möjligt att använda profilerade slipklotsar. Putsbrynet är då profilerat med kardborrefastsättning. Slipning av komplicerade former kan ske med nya utrustningar som har utvecklats. Detta gör det möjligt att slipa böjda arbetsstycken med runt tvärsnitt, ex stoldelar i böjträ och paraplykryckor.

Arbetsmiljön

Arbetsmiljön vid sliparbeten är ofta dålig beträffande f ande

Trä och lackdamm

Ergonomiska villkor

Vibrationer

Buller

Statisk elektricitet

Den framtida tillverkningstekniken kan förhoppningsvis eliminera många riskfaktorer i arbetsmiljön och Iåta människor med känsla och kunskaper om trä skapa vackra och ändamålsenliga* produkter.

Sammanfattning

Den moderna ytbehandlingen skiljer sig betydligt från den cuf<_tfe‑ både genom behandlingens snabbhet och resultatets beständighet. Jag har i detta kompendium tagit upp en del gamla ytbehandlingsmetoder samt de nya som finns för mer rationell drift. Ytbehandlingen är som bekant ett ganska omfattande område och förändringar förekommer hela tiden eftersom forskningen utvecklar nya metoder och tekniker. Elektrostatlackeringsmetoden kan nämnas som en förändring som kommit de senaste åren. En ökad användning av metoden innebär inte bara mindre förbrukning av lack och lösningsmedel, utan också högre produktivitet, bättre arbetsmiljö samt mindre utsläpp av luftföroreningar till den yttre miljön. Metoden möjliggör även automatisk applicering av lack på produkter som tidigare endast varit möjliga att lackera genom manuell sprutlackering.Tyvärr finns även risker med lösningsmedel. När det gäller manuell sprutmålning / lackning finns problem som är väl kända. I många fall andas lackeraren in starkt förorenad luft där föroreningshalten ligger väsentligt över gällande gränsvärden, såvitt han inte använder effektivt andningsskydd. Men det går inte att minska riskerna på en rad delområden genom olika tekniska åtgärder. D‑en som andas in ångor eller kommer i kontakt med lösningsmedel riskerar skador. De allvarligaste riskernar gäller hjärna och nerver för människor som utsätts förlösningsmedel. Viktiga varningstecken är försämring av minnet, känslomässig personlighetsförändring och på ett senare stadium intellektuell nedgång. Allmänt kan man tala om en försämring av den psykiska hälsan. Högtryckssprutning som vi tidigare tagit upp ger mindre färgdimma än lågtryckssprutning . Jämfört med lågtryckssprutning kan färgen / lacken också innehålla mindre med lösningsmedel och sprutas i tjockare och tätare färgskikt, vilket betyder snabbare torkning och mindre risk för ohälsa. Men det höga spruttrycket innebär risker för operatören.. Strålen har intill munstycket mycket stor kraft.* Det kan tränga igenom huden och orsaka allvarliga skador med risk för amputation. Pistolen måste därför vara försedd med munstycksskydd. Ventilationen är en viktig del av sprutmålningens arrangemang. Vid all sprutmålning med lösningsbaserade färger eller lacker avgår ångor till luften omkring arbetsplatsen. Hur stor mängd som sprids av lösningsmedelsångor ut. i arbetslokalen, beror bla på arbetets omfattning,,. färgkvalitet och ventilationens effektivitet. Det innebär att den luft som sugs ut från sprutboxar, torkutrymmen etc får inte återföras till lokalen. Med andra ord måste ventilationen samordnas till att ge lokalen en god allmänventilation med till och frånluftflöden. För den som arbetar m ed ytbehandling och lösningsmedel gälleratt som nämnts tidigare undvika inandning, men också genom att få hudkontakt. Lösningsmedel kan pga sina avfettande egenskaper skada hudens barriärfunktion och därmed underlätta f‑ör andra kemiska ämnen, bakterier m m att tränga ner i huden. Riktiga skyddshandskar måste till för att förhindra detta. Inga handskmaterial ger skydd för alla ämnen. Leverantören ska kunna ge besked om vilka ämnen som olika handskar är lämpliga för. Utanför yrkeslivet utsätts människor för lösningsmedel, för narkos s vid kirurgi berusning med alkohol etc, men det är enstaka och vid kortvariga tillfällen. Vad som starkt bör uppmärksammas är att man i arbetslivet exponeras flera timmar dagligen, fem dagar i veckan, elva månader om året under flera års tig kanske 20 ‑30 år. Även om den lilla dosen kan verka relativt låg, blir den samlade livsdosen avsevärd. Man vet nu också att vissa i arbetslivet vanliga lösningsmedel stannar kvar i kroppen längre än man tidigare trott. Detta medför ytterligare ökning av risken för den utsatte arbetaren. En ny syn behövs på miljö, kvalitet och ekonomi. Detta för att alla krav skall bli uppfyllda i samband med rätt sprutteknik färgåtgång och dimbildning och därmed utsläpp av lösningsmedels ångor. Det finns med andra ord flera skäl 1 att förbättra spruttekniken. Därigenom kan komma att bli konflikt emellan användning av snabba produktiva ytbehandlingsmetoder som ej är miljömässigt riktiga.

Av vilken anledning forskar man då ?

Dels för att komma fram till en ekonomisk miljömässig inriktning, som kan vara till gagn för alla inom ytbehandlingsområdet. Man får med andra ord hoppas att inte den ekonomiska inriktningen tar överhanden över den miljömässiga. Här kommer arbetarskyddet in som en bevakande instans, vilkens uppgift är att kontrollera att gällande skyddsåtgärder följs. Utvecklingen tenderar till mer datastyrda enheter även inom träindustrin. Därför kommer nog en explosionsmässig utveckling ske även inom ytbehandlingsområdet. Trenden pekar på en mer datastyrd ytbehandlingsutrustning även om det manuella systemet kommer att finnas kvar på mindre verkstäder. Allteftersom konkurrensen hårdnar inom möbelindustrin tenderar forskningen att utveckla produkter som har samma egenskaper till ett lägre pris. Detta kanske kommer att innebära en viss utslagning av vissa träindustrier på sikt. Det allra senaste som kommit Inom ytbehandlIngsområdet är att man kan spruta rutig färg. Detta har utvecklats i Eksjö och bygger på att man förbehandlar träet och olika pigments storlekar. Så nu överensstämmer det vi ser på Julafton där man målar med rutig färg även med verkligheten.

Litteratur

Måla Möbler, Ulf Beckman, Leif Quist.    1979

Vårda och reparera möbler,                        Gaston Desmond                 1980

Träskydd,                Erik Rennerfelt          1962.

Snickra möbler och bruksting efter gamla förebilder.                               . Hans Keijser & Lars Sjöberg.                            1984

Teknologi för snickare.                               Elis Ternstedt.                1960

Måla ute och inne,    Leif Karlborg             1968.

Måla inne,               Hans Mårtensson       1982.

Färger o lacker Materiallära,                       L. Luneberg/ 0 Svensson.                               1980.

Måla möbler,           Mikael Löfström        1984.

Teknos Lärobok i snickeriarbete,                1965.

Renovering av gamla möbler, Lars Sjöberg och Hans Sundblom,               1979

Möbelvård ,             Bertil Ehn`                1968.

Informationsblad Svenska Träskyddsinstitutet, Träteknik Centrum. Nordiska träforskningsinstiutet, Danmark.

Träteknik CentrumDrottning Kristinas väg 67, Stockholm

Träinformation

Träskyddsinstitutet

Möbelinstitutet, Valhallavägen 191.

Riskerna med lösningsmedel Arbetårskyddsfonden.

Diverse kompendium och egna erfarenheter.

Polityr och Putsmedel

Här följer en del recept på polityrer och putsmedel som kan komma till pass vid förbättringar av ytbehandlingen. Möbler samlar på sig otroliga mängder smuts om de inte sköts. För att få bort smuts och lort och för att överhuvudtaget snygga upp dem kan man gå tillväga på följande sätt. Ta 50 delar okok t linolja, 48 delar matättika och 2 delar sprit. Ett mätglas är till god hjälp. Häll linoljan i en liten flaska, men fyll bara till en fjärdedel. Tillsätt spriten och skaka om ordentligt innan du tillsätter mer. Det ska bli en emulsion med samma konsistens som grädde och samma färg som majonnäsolja

Märk flaskan ordentligt. Det här blir ett förträffligt putsmedel som tar bort gammalt vax och smuts och som blankar. Observera att det är ett bra rengöringsmedel att använda på möbler, men däremot inte på antika. möbel eller föremål.

När det gäller renovering och ytbehandling på gamla möbler kan det vara bra att känna till vad som passar på resp träslag.

På teak kan linolja, bivax och terpentin vara ett passande parti.

När det gäller ek förslagsvis rökning eller klorkalk. Shellackpolityr går bra på mahogny, valnöt och de flesta andra hårda träslag.

Används shellackbaserad polityr gör man först ytan så plan och slät som möjligt. Sedan lägger man på ett tunt skikt cellulosalack och polityr gnids in i träet, så att den fyller alla ojämnheter. Behandlingen tar fram djupet och lystern i ådringen och den glans träet får brukar kallas patina.

Genom att studera patinan noga bör       kunna avgöra om möbeln verkligen är gammal. En yta med fin patina skall ha en nästan genomskinlig mjuk ton och brukar vara lite mörkare än träets ursprungliga färg.

Förekommer fläckar på möbeln kan man få bort dessa genom att slipa ner ytan och sedan polera den. (Ev möbelpolish)

Problem med färgförändringar kan man klara av med blekning (se blekning) i den slutliga betsningen eller poleringen av den reparerade möbeln. I en gammal möbel finns det mesta av färgen i själva träet. Därför är det viktigt att ta bort polityren utan att skada färgen i träet.

Ett bra färgborttagningsmedel som kan användas är följande Slipa ner möbeln med sandpapper eller stålull(grov) och skura sedan med soda upplöst i vatten. (varmt) Låt torka i ett dygn och slipa sedan med sandpapper i träets riktning. Sedan är ytan färdig att betsas och poleras.

När det gäller att ta bort gammal ytbehandling ( i det här fallet polityr) kan man täcka ytan med denaturerad sprit och skrapa när ytan rör sig.

Bläckfläckar går att ta bort med blekning om det har gått djupt i träet. ( Se blekning) Efterblekningen neutraliseras området med svag syra – ex ättika‑ och ge det sedan en ordentlig sköljning med sprit och låt det sedan torka. Kvar kommer du att få en ljus fläck som du efter putsning så småningom får lov att noga fylla i med bets i samma färg som träet runtomkring. Att betsa är något som kräver exprimenterande. Du får lov att prova varje nyans som en konstnär som använder färgerna på sin palett. Var inte rädd för att blanda betser till du når fram till rätt nyans. Detta går bra så länge de har rätt nyans Sprit med sprit etc När du lägger på bets ger färgen i vått tillstånd en bra fingervisning om vilken ton den får sedan den har torkat och ytan har behandlats. Men det stämmer inte alltid, speciellt inte vid polering för då försvinner lite pigment. Man bör då ta till lite mörkare bets. Men kom ihåg Det är lätt att betsa trä mörkare, men om det blir för mörkt är det mycket svårare att få bort färgen och göra det ljusare. På rent trä kan det vara omöjligt.

Allmänt om polering

Innan man börjar polera är det två mycket viktiga krav som måste vara uppfyllda för att få ett bra resultat. För. det första att värmen är god inte under 18 ° c, och för det andra att fuktigheten är låg. Om du har verkstaden i huset och ordentlig uppvärmning där då kan du polera året runt. Men om du tänker arbeta i ett uthus eller garaget så duger bara den varma årstiden. Detta om du vill åstadkomma en snygg polering. En annan viktig sak att minnas är att det väsentliga är inte hur mycket polityr du stryker på, utan hur du stryker på den. När man polerar finns det mycket somkan misslyckas. Bland det som kan vålla problem märks: Ojämn fördelning av polityr och olja på sudden, för hårt eller för lätt tryck mot. ytan och. Polityrens konsistens.

Polityr, Shellack

Polityr används till fransk polering, boning och som grund för efterföljande ytbehandling. Dessutom kan polityren vara lämplig att bestryka kvistar med före spackling och grundmålning. Råmaterialet vid framställning av polityr är shellackflingor. Dessa flingor kommer från en lus, som suger vätska från vissa trädarter i Indien och som avsöndrar ett sekretavlagring. Denna avlagring på grenarna insamlas och rengöres varefter produkten försäljs som shellack. Genom olika bearbetningar får man fram olika kvaliteter av shellack.

Dessa varierar med avseende på färg samt halt av vax och föroreningar. Den ljusaste shellacken är blekt och vaxfri.

I handeln förekommer ett flertal sorter som fått namn efter beredningssättet. Guld och citronshellack beroende på vilken färgton man vill ha på den polerade ytan på möbeln. Guld behöver ej filtreras och ger en ljusare ton medan citron som bör filtreras har en mer kaffeaktig färg. Vid filtrering av citronshellack häller man lösningen genom en filthatt eller melittafilter. Det är tidsödande men man får en klar och gyllenbrun vätska. Filtrera gör man för att befria shellacken från vax vilket hindrar och gör polityren seg och trög, samt ger en grumlig yta. Filtrering bör ske vid franskpolering för att förhindra ovanstående. Även mörka träslag som jakaranda och liknande blir lätt grönaktiga av ofiltrerad shellack. Tillredningen av koncentrerad polityr går till så att man fyller en flaska med.2/3 shellackflingor och 113 blåsprit. Spriten bör ha 96 % alkoholstyrka för att vara lämplig för polering. Vid förtunnad polityr kan ett lämpligt blandningsförhållande vara 1 del shellack och 10 delar sprit. Flaskan får stå ett par dagar och skakas då och då tills att flingorna har lösts helt och hållet. Shellack som grundningsmaterial vid ytbehandling av ädlare träslag som mahogny, valnöt och jakaranda har fortfarande sina fördelar. Materialet ger en djup lyster torkar snabbt och förhindrar blåsbildning i efterföljande lackskikt.

Polityr läggs på med någonting man kallar för sudd. Det första man skall göra vid polering är att tillverka en eller två sådana. Fin apoteksbomull utgör innanmätet inte vadd eller klumpar och tovor. Ungefär en halv hoptryckt handfull räcker , men du får variera mängden beroende på arbetet. Till ett litet bord behövs inte mer än en sudd på ca 4cm, men till skivan på ett stort matsalsbord ska du använda en dubbelt så stor. Spara alla gamla näsdukar för den sortens tyg är idealisk till suddens hölje.

Så här gör du:

Ett tygstycke ca 15 cm i fyrkant och lägg bomullstussen i mitten.

Lyft upp de fyra hörnen och dra den igenom den ring du bildar med tumme och pekfinger, så att du f år en svamp liknande kudde Vrid ‑om f foten ett *par gånger och håll den sedan i ena handen och platta till den mot den andra handflatan. Nu är sudden klar att fyllas. Stoppa den i din lufttäta burk så att den inte blir smutsig medan du gör fler. Dacronf yl lning går. också bra att använda istället 1 et f ör bomul 1. (ser ut som bomull). Dacronet håller mer polityr under en längre tid och eftersom det fjädrar mer kan it= 'klämma och reglera mängden polityr lättare

"Fernisspolering" Amerikansk polering

Amerikansk metod vanlig från 1900 ‑talets början till ca 1920. Ytan stryks med ett relativt tjockt lager lackfernissa (hartsbindemedel). Detta slipas sedan jämnt och gnids till en spegelblank ta med hjälp av filt, pulvriserad pimpsten samt slipvätska. Sedan poleras ytan med f ilt. Slutligen avtorkas ytan och klarningen utförs med fotogen och wienerkalk eller annat polermedel. Denna hårda och okänsliga behandling hör 1900 ‑talets möbler till, framför allt de industriellt tillverkade möblerna. Den bör definitivt inte användas på antika möbler, som då får en hård och "död" yta. Det visade sig emellertid att ytan blev spröd och känslig för repor mm.varför metoden snart dog ut.

Maskinpolering

Numer tillämpas polering för hand ej i* någon större utsträckning. Man har gått över på maskinpolering som är lättare, bättre och snabbare samt ger ett bättre resultat. Maskinpoleringen utförs med en roterande flanellrondell som polerar de förut sicklade och slipade ytorna. Man påför slippasta på ytan och går på med den roterande flanellrondellen. Stänker eller fuktar ytan med lite vatten för att förebygga att ytan skadas av den friktionsvärme som bildas vid poleringen.

Det är också viktigt att motorns varvtal inte är för högt för att undvika ovanstående. Allteftersom poleringen fortgår kan man börja använda finare slippasta till rondellen.
Se dock upp med kanter så inte en genomslipning av lackskiktet sker. Detta är lätt gjort även på bilar, om man inte är uppmärksam på tryck och kanter. Efter avslutat arbete med pastan går man så övermed polerkräm. Man fäster en lammullshätta utanpå flanellrondellen och påbörjar högglanspoleringen. Detta sker med hög hastighet, men man bör se upp eftersom polerkräm har en lösande förmåga. Lä så ytan få vila ett tag innan klarningen utförs med en bomullssudd och klarkräm. Med bomullssudden gnider man så ytan tills ett högglansigt resultat kan beskådas. Syfte‑att genom polering få fram en spegelblank yta".


Cellulosapolering

Cellulosapolering började användas på 1920‑talet i Sverige och var mest använd fram till 1950‑ talet då nya plastlacker började ta över. Vid polering måste man lägga på flera lager lackskikt för att få en acceptabel yta. Beroende på grovporigheten hos olika träslag behövs mer eller mindre lack . Ex Ek behöver mer lack än ett träslag som är tätare. Cellulosalack finns för sk. grundning. Dessa grundlacker kallas också sealer, undercoating, konsthartsgrund etc. Grundning kan också utföras med shellackpolityr, alternativt betsning.

Polering är ett arbetsförfarande som avser att fylla träets porer för att sedan poleras till önskad glans. Motsvarigheten är boning vilket innebär att ytan belägges med.tillräckligt skikt av ex cellulosa lack, men där porerna står mer eller mindre öppna.

Vad som behövs för cellulosapolering är följande.

Cellulosa ( grundlack, polerlack) cellulosaförtunning, hopdragningsvätska (fördelningsvätska), slipvätska (fotogen, lacknafta, dilutin etc.) Cellulosapolityr (polerpreparat, klarpreparat Klarkräm (Polerkräm) Polerolja (symaskinsolja, paraffinolja, etc). Sprit (.denaturerad industrisprit 99,5 %). Ev schellackpolityr eller liknande om grundning önskas. Slippapper i olika grader ( 240, 320, 400,)

Sickel, Rakblad, Hopdragningssudd samt polersudd.

Lämplig arbetsföljd

1. Vattenstrykning och avslipning av fiberresning. Ev grundning med sealer, undercoating shellackpolityr eller betsning, för att få en djupare ton.

2. Cellulosalack

3. Slipning 240 papper

4. Cellulosalack

5. Sickling lätt

6. Hopdragning

7.Slipning med 320 papper

8.Cellulosalack

9.Sickling

10.Hopdragning

11.Slipning med 320‑400 papper och slipvätska.

12.Polering

13. Klarning

Arbetsgången är följande

Tillse att att ytan är väl putsad. Tänk på att väl putsat är hälften polerat.

1. Ytan vattenstrykes och fiberresningen avslipas lätt med fint papper 240.

2. Stryk på tunn schellackpolityr eller olja oden djupare lyster önskas. Alternativt betsa. Om olja eller bets användes låt det torka över natten.

3. Lägg på första lagret cellulosalack. Appliceringen av lack kan ske med spruta eller pensel. Pensel fyller ut bättre även om sprutningen blir jämnare. Stryk ut flödigt den något tunnade lacken längs med fiber­ riktningen så att lacken flyter ihop. Tänk på att lacken torkar fort. Penseln som används skall vara av hög kvalite och borsten mjuk och flat.

4. Vänta tills lacken hårdnat och avslipa med 240 papper.

5. Lägg på nästa lackskikt. Hädanefter kan man vänta en dag mellan varje lackskikt.

6. Ytan sicklas av med en fint upplagd sickel ‑ alt slipas Man börjar med att sickla rakt över fibrerna för att senare sickla längs med fiberriktningen. Ta det lugnt vid kanterna så att ingen genomslipning uppstår. Har sicklingen varit skarp kan man polera efteråt. Är ytan däremot sårig måste man vattenslipa före poleringen. Vattenslipa med vattenfast slippapper och en riktig klots med filt el dylikt. Som slipvätska kan användas fotogen eller lacknafta

7. Det är viktigt att ytan hårdnat ordentligt när man börjar poleringen. I annat fall kan man få eftersjunkning på ytan och det blir svårare att polera. En sudd av ylle eller trassel eller liknande inlindad i en linnetrasa. Man fuktar sudden med hopdragningsvätska och med suddens hjälp gäller det nu att polera upp en yta som är fri från repor efter slipning och sickling. För sudden först i fiberriktningen, därefter i cirklar eller åttor och till sist åter i fiberriktningen. Det gäller att inte låta sudden stanna på ytan, för då bränner den fast och det blir fläckar som är svåra att få bort. Eventuellt tillsättes mer vätska efterhand. Syftet med hopdragningen är att fördela lacken jämnt så att porer och ev, ojämnheter fylls igen.

8. Efter något dygn slipas med 320 papper, sicklas etc.

9. Lack pålägges Moment 6,7,8 upprepas tills lackskiktet är bra och porerna helt fyllda.

10. Ytan sicklas för sista gången

11. Hopdragning om det behövs. Samma procedur som beskrivits under punkt 7.

12. Ytan skall nu vara helt slät, plan och porerna fyllda. Inga' märken eller repor.

13. Nu börjar själva poleringen med en ny sudd med cellulosapolityr som tillsättes efterhand. Poleringen skall utföras jämnt över .hela ytan och ej i samma banor. För sudden på samma vis som vid hopdrgningen dvs, cirklar och åttor. I oändliga rörelser utan att stanna så att den ej bränner. Gör en paus så att ytan får hårdna till mellan poleringarna. Cellulosapolityren och oljan ( om det behövs för att sudden skall gå lättare) minskas succesivt mot slutet. När poleringen är färdig skall sudden vara urpolerad dvs, torr. Poleringen är tids och energikrävande och kräver största noggrannhet och uthållighet för att ett gott resultat skall nås.


Shellackpolering eller Franskpolering

Började tas i bruk i slutet på 1700‑ talet under den sengustavianska perioden. ( vanlig under 1800-talet ) Den förekommer knappast numera i den rationella möbeltillverkningen och i den mån och utsträckning den förekommer gäller det huvudsakligen renoveringar av antika möbler.

Material som behövs för shellackpolering är :

Polityr, Pulveriserad pimpsten, paraffinolja sprit ca 98 ( Ar vatten mängden för stor kan det orsaka misslyckanden) Suddar, Slippapper (fint)

Vid poleringen skall träets porer fyllas helt och polityren läggas på med sudden.

Arbetsgång

1. Vi börjar med att grunda med koncentrerad polityr som påstrykes med pensel eller sudd. Koncentrerad polityr far man genom att fylla en flaska med 2/3 shellackflingor och 1/3 sprit. Flaskan får sedan stå en eller ett par dagar och skakas emellanåt. Polityren är färdig då flingorna är helt lösta. (  Vill man ha utspädd polityr tillsätter man mer sprit till koncentratet. En del koncentrat och en del sprit ger lagom viskositet på polityren för polering.

2. Efter någon timme avslipas ytan med ett fint papper ex 320.

3. Poleringen kan börja. Med en polersudd som indränkts med polityr och sprit ingnides ytan i kretsformiga rörelser 6-or eller 8-or under kraftigt och jämnt tryck. Sudden får ej stanna då den bränner omedelbart. Med brä nner menas att den polityr som är pålagd upplöses till botten och man får polera om. Principen vid franskpolering år den att utspädd polityr tillsättes sudden och vid poleringen suger ytan polityren ur sudden. Sudden skall med andra ord bli tunnare och torrare om inte mer polityr tillsättes.

4. Efter ett tag när ett tillräckligt tjockt lackskikt av shellack är lagt kan pimpstenen komma till användning. Man strör den i små mängder över ytan. Pimpstenen hjälper till att fylla porerna. Man bör dock vara uppmärksam på att inte porerna blir vita av pimpstenen eller bränner fast i strimlor på ytan. Om sudden vill klibba fast för mycket tar du en droppe olja påt men inte för mycket. Man bör helst inte ta olja på, förrän porfyllningen är avslutad. Detta på grund utav att det finns risk att porerna blir grå när den polerade ytan stått en tid. När porerna blivit fyllda och ett blankt ytskikt bildats är grundpoleringen färdig.

5. Låt poleringen vila över natten.

6. Dagen efter slipas ytan men försiktigt så att genomslipning av polerskiktet ej sker. Därefter fortsätter poleringen som förut. En regel gäller Ju längre torktid mellan poleringarna desto bättre resultat och hållbarare yta. Som exempel kan nämnas att vid polering av piano så väntar man ca 4‑ 5 veckor mellan poleringsomgångarna. Poleringen fortsätter på detta vis tills man har fått en spegelblank yta.

7. De sista gångerna använder man mindre polityr och mer sprit och på slutet nästan bara sprit. Det som är viktigt är att sudden poleras torr vid varje moment.

8.Så till sist klarningen för att få en blank yta. Med en ren och ny sudd tillsättes bensoellösning ( klarmedel) och poleras så att sudden blir fullständigt torr, Den färdiga ytan är motståndskraftig mot fett, men mycket känslig för vatten sprit och värme. Polera i små cirklar och gå succesivt över hela stycket. Allteftersom poleringen fortskrider ökar man suddtagen i större svängar och‑avslutar så poleringen med några raka tag längs träets fibrer.



Boning allmänt, vaxboning

Boning förekommer under rokokon och den gustavianska perioden. Den äldsta bonmetoden, vaxboning började användas någon gång i slutet på 1500 ‑ talet. Man får en relativt sett‑ förnämlig yta när man vaxbonar. Helst bör man bereda och tillverka sin egen bonmassa själv, med naturvaxer, lösta i lämpliga lösningsmedel. Då får man en massa som lätt kan fördelas över ytan.

Givetvis finns vaxersättningar att köpa under namnet flytande bonvax. Men dessa är oftast avsedda för boning av golv, linoleum od, men duger Inte för möbler.

De flesta bonvaxer som förekommer i handeln är avsedda för boning av golv och mattor och man kan aldrig vara säker på att få en för möbler användbar massa.

För möbelboning är följande vaxer användbara:

Bivax :     Förekommer antingen som gult eller efter blekning som vitt. Båda sorterna bör vara absolut rena och fria från alla främmande ämnen.

Carnaubavax :är ett växtvax som erhålles av en brasiliansk palmart. Den höjer smältpunkten och ger en ganska hård och motståndskraftig yta.

Japanvax :.är också att växtvax som är mjukt men ger en vacker yta.

Ett gott bonvax kan beredas av 2 delar bivax och 1 del carnaubavax,

Carnaubavaxet smältes först varvid man bör se till att vaxet inte brännes då det i så fall gärna vill bli mörkt till färgen. Sedan carnaubavaxet smält tillsättes bivaxet och japanvaxet och massan värmes på nytt, tills alltsammans smält. Därefter tillsättes fransk terpentin, först droppvis och under ständig omrörning,# så att vaxet inte stelnar. Sedan kan man öka tillsatsen, dock fortfarande under omrörning. I vanliga fall åtgår två till tre gånger så mycket i vikt av terpentin som använd mängd vax. Genom ökad terpentintillsats kan man göra vaxet ännu lösare, vilket gör att man kan påföra det med pensel. Den färdiga massan förvaras i väl slutet kärl.

Använder man sig av bivax, löses detta bäst i terpentin. De lämpligaste proportionerna är 2 delar bivax och en del terpentin. Vaxet och spädningen upphettas i ett glaskärl och omröres väl, tills vaxet har smält. Lösningen får därpå kallna, varefter den i jämna drag anbringas på ytan med en pensel.

Boningen tillgår på följande vis Vaxmassan påföres så jämnt som möjligt över ytan varefter det hela får torka i ca 10 ‑ 20 minuter. Den gnides in med en tät borste. Sedan bearbetas ytan med en mjuk lapp eller borste, tills den får en svag sidenskiftande glans och står relativt väl mot vatten.

Ytan får nu torka några dagar varefter behandlingen upprepas Om ytan känns klibbig kan en efterbehandling göras med tunn polityr. Skulle någon gång fläckar uppkomma avhjälpes detta försiktigt genom tvättning med vatten, borstning och gnidning med flanelllappar. Om så behövs påstrykes något bonvax som borstas och gnides. Ett villkor är att när man bonat efter betsning, inte använt sådana ämnen som äter sig genom boning.

Bonvax bör emellertid inte användas på andra betser än kemiska betser, då vatten , som får inverka en längre tid kan tränga vaxskiktet och förorsaka fläckar. Vill man vaxbona över färgbetser bestryker man ytan med zaponlack eller annan cellulosalack före boning. Man kan därefter företa vaxboningen på vanligt sätt. Allmänt gäller att ju mindre vax och mera arbete man lägger ner, desto bättre blir den bonade ytan.

 


Polityrboning

Polityr boning var en vanlig ytbehandlingsmetod under 1700 ‑talet. Man använde sig då av shellack, löst i sprit. Vanligen används en lösning av samma styrka som vid polering men detta är fel, då resultatet därigenom blir ojämnt så att en skäckig yta erhålles. Man motiverar detta förfaringssätt med att man på sätt sparar arbete och slipper undan med en strykning. Bästa resultatet fås om man använder filtrerad polityr utspädd med lika mycket sprit. De vaxfria shellackarterna är något dyrare men genom att de är vaxfria får man ett betryggande resultat. Man kan då också bespara sig arbete med filtrering. Den vanligast förekommande polityrboningarna utförs med 10-15 % shellacklösning i sprit.

Med denna bestrykes ytan sedan betsningen är utförd och torkad. Man bestryker ytan 2‑3 gånger och slipar ytan med ett fint sandpapper mellan omgångarna. Polityren påstrykes med pensel. För färdigboningen använder man vanligen en sudd som man fuktati polityrlösning. Sudden förs i träets längdriktning i långa

raka tag över den yta som behandlas. Man bör vara noga vid ändarna för att inte där få ojämnt medpolityr. Låt varje suddtag överlappa. Kör på med mer koncentrerad polityr som man mer och mer förtunnar med sprit. Polityren torkar ganska fort men emellanåt måste man göra ett uppehåll. Om sudden börjar "kärva" kan man tillsätta en droppe olja, men detta måste göras mycket sparsamt. (ex vaselinolja) Om ytan har fått ojämnheter och vågor slipar man försiktigt med ett 400 papper och bonar därefter igen. När den bonade ytan är klar skall man ha fått en mattglänsande yta med öppnade porer. För att få en mattare yta kan man utföra polityrboning med slipning. Man bestryker då ytan ett par gånger som ovan har omtalats. Därefter slipas ytan med olja och pulveriserad smärgel. En något nyare metod för att få en mattare yta kan vara med stålull . Stålull 000 och matteringsvax påföres och man bonar i träfiberriktningen. Vaxet bör torkas av mycket noggrant med trassel


 

Boning med bivax

Förr i vä rlden ytbehandlade man ekmöbler genom att gnida dem med linolja och sedan polera med bivax. Senare behandlade man också valnöt på det här sättet, vilket under åren gav den vackra djupbruna lystern. När så mahognyn kom in i bilden blev det lite mer sofistikerat. mMöbeln ströks flödigt med linolja och fick sedan stå och torka något dygn, varpå finmalet tegeldamm gneds in i ytan med en bit kork. Tegeldammet utgjorde en utomordentlig fyllning för ådringen. Därpå lade man på lager efter lager av linolja under långa perioder vilket resulterade i en yta som var beständigare än många ytor som behandlats idag. En modernare teknik för oljepolering innebär att man ersätter tegelstoffet med en modernare typ av fyllning. Den gnids först in och när den är genomtunn penslar man på en blandning av hälften okokt linolja och hälften terpentin eller sprit vilken gnids på lätt med bollar av lättsugande papper. (ex tidningspapper). Sedan måste det stå en månad eftersom det tar lång tid för linolja att oxidera och torka. En något starkare blandning (mer linolja) kan gnidas på med intervaller på flera veckor tills man fått fram en djup glans. Det är en mycket långsam procedur som dock kan löna sig I längden.

Ett enkelt vax för boning av ekmöbler , gamla kistor t ex kan tillverkas genom att flisa eller mala bivax i litet terpentin och låta det lösas. Vaxet gnids In och sedan kan man stryka ytorna med shellackpolityr. När du vaxbonar ska du inte tro att du får högre glans ju mer vax du tar. Om du lägger på mycket får du stå länge och gnida, tills det mesta hamnat i trasan och gått till spillo.


Boning med Zaponlack

Zaponlacken är en tunn cellulosalack utan fyllnadsmedel såsom konstharts eller feta mjukgörare. Användes i regel till över drag av metallföremål för att förhindra oxidation. För ytor av trä som behandlats med tex, kemisk dubbelbets är den utmärkt, då den ger ett visst skydd utan att ytans sammetsliknade karaktär går förlorad. En kemiskt betsad yta bör inte fyllas eller strykas med polityr och cellulosalack. Boning på ytor med kemisk dubbelbets bör ej ske förrän tidigast 1-2 dygn efter sista betsningen. Denna torktid är erforderlig för att den slutgiltiga färgtonen skall hinna utvecklas. Zaponlacken påföres med en mjuk hårpensel 1 ‑ 2 ggr med ungefär 2 timmars torktid mellan varje strykning. Såväl före som mellan de olika strykningarna borstas kraftigt med en styv borste


 

Lite grann om möbelvård

När man räknar med möbelvård kommer också andra åtgärder in som t.ex. att.

Inte placera vanliga inomhusmöbler i starkt solljus eller mot värmeelement

Inte lämna dem utomhus i fuktig nattluft

Använda underlägg till heta kärl

Inte ställa färgade ljus direkt på ytan

Genast torka upp vätskor man spiller

Då och då kontrollera att monteringsbeslag och skruvar är väl åtdragna. .

Förse stolsben med möbelglid


 

Gör så här om du skall behandla oljebehandlat trä:

Underhåll ytan några gånger om året med en torkande olja t.ex. möbelolja eller teakolja. Gnid in oljan i träfiberriktningen. Innan ytan torkar kan man slipa med fint slippapper och torka med torr trasa. Helt torr är inte ytan förrän efter ett par dagar. För tryckimpregnerat virke i utemöbler är denna behandling speciellt lämplig. Använd en torr torkduk till ofta återkommande rengöring.

Fläckar och ringar kan man få bort med diskmedelslösning i svårare fall med lacknafta eller slippapper. Använd en ren mjuk torkduk som absorberar den gamla upplösta oljan Innan ytan torkar slipa som ovan. olja därefter det behandlade stället.

Använd :

möbelolja/teakolja

diskmedelslösning 1 tsk handdiskmedel utan ammoniak + 1 1 ljumt vatten

lacknafta

slippapper 240, 320

rengöringsduk


Lackerat trä

Torka ytan med en torr rengöringsduk i träets längdriktning. så att eventuella repor av dammkorn syns minst. Undvik vatten på cellulosalacker och på äldre bonade ytor, Det kan lätt sugas in i träet genom sprickor och krackelera lacken. Använd istället ett möbelvårdsmedel utan silikon eller slip­ medel ( gäll ‑ er också matta ytor 1. Silikon kan tränga mer I träet och försvåra möjligheterna till omlackering, och slipmedel lagras i träets porer. Häll alltid möbelvårdsmedel på putsduken och inte direkt på möbeln. Plastlackerade porfyllda ytor kan avtorkas med väl urvriden rengöringsduk och diskmedelslösning I Arbeta i träets fiberriktning och torka torrt.

Använd:

Möbelvårdsmedel utan slipmedel eller silikon.

Diskmedelslösning (1 tsk handdiskmedel utan ammoniak

1 1 ljumt vatten.    Rengöringsduk